Sida 109

dem och för första gången får hans ansikte ett skimmer
av gott löje. De unga komma nu emot honom hand i hand;
han drar sig något åt sidan men dröjer kvar. Och då Tora
går förbi honom gör han, alltjämt leende, en tafatt handrörelse
upp mot den oformliga »stormen». Flickan kastar en förskräckt
blick på honom och vänder sig bort utan att besvara hans
hälsning. Knut betraktar honom med oförställt förakt.
»Mästermans» leende slocknar långsamt. Visserligen har han - som
den kloke man han är - mottagit sin lön för den goda
gärningen i klingande mynt. Men var han likväl icke värd en
vänlig blick, en hälsning, ett leende?

Han vänder tillbaka hem, ställer om sitt hus, stänger
fönstret, flyttar fågelburen in i den skumma salen, sätter
sig själv vid bordet i kammaren. Han tar upp sin pung och
plockar fram de slantar mutter givit honom. Han fingrar på
dem och grubblar. Så stoppar han dem ånyo i pungen och
hans ansikte återfår sitt vanliga kalla, lugna och föraktfulla
uttryck.