Sida 106

sig efter slaget, tog Samuel henne i sina armar och bar henne
till värdshuset. Den kvällen hade mutter endast samlat ett
halvtjog äldre skeppare i sin skänkstuga. Enemans inträde
med flickan i sin famn väckte emellertid stor uppståndelse.

Vad man kunde säga om den skurken, men flickor brukade
han lämna i fred. Tora upplyste om det rätta sammanhanget
och en viss motsträvig välvilja grep församlingen. Mutter
hade ju sina särskilda skäl att icke se Eneman med blida
ögon - hennes gubbe hade på sin tid haft affärer med
ockraren och hade naturligtvis icke sluppit helskinnad undan.
Därför tackade hon mycket förläget och visste inte bättre
än att bjuda sin dotters räddare på ett glas. Eneman, som
oavvänt betraktade flickan, endast rynkade pannan och skakade
avvärjande på huvudet. Mutter blev alltmera förlägen, helst
Eneman icke gjorde min av att vilja gå. Då viskade en
gammal spjuver till skeppare i hennes öra: »Stick åt honorm
att par riksdaler, mutter. Det är det han väntar på,
blodsugarn.» I sin förvirring stack mutter verkligen handen i
väskan och tog, vad hon fann, några kronor. Allmän spänning!