Sida 103

Våldsamheter förekommo ytterst sällan och att vädja till
Samuel Enemans känslor var endast de mest dåraktiga
förbehållet.

Han levde ensam i ett litet väl tillbommat hus; hans dagar
förflöto lika. Varje morgon gjorde han en vandring utmed
hamnen. Som gammal sjöman intresserade han sig för fartygen
men han hade ju också andra skäl att hålla uppsikt över
deras ankomst och avgång - alltid fanns det någon klient
ombord. I sovkammarens fönster, som vätte utåt havet, stod
en kikare. Där satt mästerman på utkik. Soliga dagar kunde det
hända att han ställde en liten fågelbur bredvid sig i fönstret.
Halvblinda och sömniga sutto på pinnen ett par kanariefåglar.
Buren och dess innehåll luftades av samma skäl varför han då
och då vädrade kläder och tyger. För att de icke skulle
förlora i värde. Men när nu honan väckt av solen började flaxa
omkring i buren och hanen med våldsamt arbetande strupe
stämde upp sin sång, flyttade Eneman sin blick från kikaren
till buren och försjönk i ett slags förbluffat och misstänksamt
grubbel, som kunde vara i minuter och kvartar, ja i timmar.