Sida 100

därom rådde intet tvivel.

Samuel Enemans yrke var emellertid icke så bloddrypande.
Vilka äventyr han än kan ha haft på sjön - i land levde han
stilla och klokt. Framförallt klokt. Han hade alltid varit en
besinningsfull man och hans klokhet växte med åren i kapp med
hans förmögenhet. I själva verket var han inte så lite högmodig
över sin klokhet. Runtomkring honom levde ett få fängligt släkte,
som för hjärtats eller sinnenas nycker offrade ett mödosamt
arbetes frukter. Gentemot alla dessa kände sig Samuel Eneman
som en särskilt benådad: han var en klokhetens farisé. Aldrig
skulle han offra ens en ringa bråkdel av sitt välstånd för en
dåraktig känsla eller ett infall.


Han bodde i ett av hamnkvarteren och innevånarna i denna
del av staden var onekligen mer än tillbörligt lättsinniga.
Krogar och nöjeslokaler fanns det gott om. Hemvändande
sjömän visade en otrolig iver att så fort som möjligt göra slut
på sina pengar. Kärestorna delade deras iver och deras håvor.