Sida 347

skakar på huvudet. Brrrrr! Ett sånt liv! Så fastnar hans
kringflackande blick vid fönstret, han hör någonting, ett skratt,
ett alltför vackert! Nu vill han också se varifrån det kommer
han reser sig, tar några steg på tå, stannar, glor.

Han ser den Blinde och Merethe. Det är hon som har
skrattat, det är hennes vackra ansikte som lyfts mot solen,
hennes vita skuldror som skimra. Och herr Wunderwald
fastnar i angenäma tankar och drömmar, tungspetsen glider
fram och tillbaka över läppen, ögonen slutas kisande som
ögonen hos en katt då den gassar sig i solen med en fågel
på ej alltför långt - ej alltför långt avstånd.

Då det förnäma paret nu kommer ut på gården mötas de
av en herre klippt ur en visserligen förlegad modejournal. Det
är herr Wunderwald, som med en dansmästares hela elegans
hälsar den åldriga damen i förbigående. Hon skänker hans
dock rätt prydliga figur en blick genom lornjetten. Herr
Wunderwald kastar en lätt slängkyss efter henne och stiger in i
fru Ingers trappuppgång. Men den förnäma damen stannar