Sida 346

Wunderwald som tronar vid sitt bord och sin ölmugg. Hon
har bytt ut danskrimskramset mot sin slitna kappa och hur

stor hennes ängslan än var under herr Wunderwalds käpp så
är den än större nu då hon väntar sin dom. Och den kommer:

- Inga bröst! Inga höfter! Ben som en kråka! Och så
kommer du och talar om talang! Nej, dra för hin i våld...!

Då blir hon närgången den lilla, tigger och ber, törs kanske
inte komma hem med en så hård dorn. Men herr Wunderwald
ger henne en knuff så hon är färdig att falla och då allt hopp
ändå inte tycks vara förjagat från det ömkliga lilla ansiktet,
väger han betydelsefullt sin fruktade käpp i handen. Och
äntligen lämnar hon honom i fred, äntligen slinker hon ut genom
dörren, grå som en råtta, sliten, dum, hopplös, slö.

Men herr Wunderwald har det sannerligen inte heller för
trevligt och söker förgäves sin tröst i muggen, river sig
försiktigt i det väl pomaderade håret, suger på läpparna och