Sida 344

Hon ger fru Inger ännu en förkrossande blick genom
lornjetten, tar sin kavaljer under armen och lämnar henne åt sin

förkrosselse. Den är tung nog. För så svaga och tröttkörda
krafter blir en liten besvikelse ett helt berg av tröstlöst
missmod.

Men den förnäma damen har verkligen tur. Redan i
förstugan möter hon den verkliga nöden. Den tjocka kärringen
och alla hennes barn. Ty nu äro de alla hennes barn, slinkan
såväl som den lilla tiggarflickan, soutenören såväl som
kortspelarpojkarna. Dörren till hennes hemska håla står öppen
och hon trugar den förnäma damen att stiga in. Där inne
ligger soutenören svept upp till öronen i ett smutsigt täcke.,
hostar och hostar och hostar med lungsotsdöden redan mejslad
i sitt ansikte. Den förnäma damen vänder sig till sin
följeslagare, som står där tämligen oberörd och skeptisk, men hon
säger patetiskt:

- Ser du, Axel, mitt hjärta bedrar mig aldrig! Här är den