Sida 342

Fru Inger står uppe hos sig och stryker. Att hon är fattig
är antagligt fast det lilla rummet i sin torftighet är rent och
ordentligt. Att hon är sjuk är alldeles säkert, det inklämda
bröstet arbetar tungt efter andan, den skälvande handen för
mödosamt järnet.

Den förnäma damen stiger in följd av sin kavaljer, som
stannar vid dörren. Hon beväpnar genast sina ögon med
lornjetten, småler nådigt men en smula tvivlande, hon tänker
minsann inte låta lura sig. Hon går fram mot fru Inger, räcker
henne biljetten, som denna med darrande hand tar och läser.
Under tiden granskar den förnäma damen rummet och
granskningen utfaller tydligen till hennes belåtenhet. Med lätt rynkad
panna säger hon:

- Men ni kan omöjligt vara så kolossalt sjuk, min kära
vän, eftersom ni orkar stå här och stryka. Det är ett mycket
tungt arbete. Och hur kan ni hålla så snyggt och rent om ni
är så kolossalt fattig? Har ni många barn, min kära vän?