Sida 338

stödd mot väggen, armarna något utbredda, ögonen slutna,
kroppen rör sig helt lite i takt med tonerna.

Men inne i den skumma salen står en av de små eleverna
klädd i balettkjol uppklämd mot väggen för att inte förlora
balansen där hon står på tåspetsarna, men även uppklämd av
sin egen skräck, ty förgäves söker hon göra de rätta stegen,
och herr Wunderwald blir rasande. Han är förtvivlad över
det material den store konstnären har att arbeta med. Han
stampar och skriker, han läskar sin stackars strupe ur ett glas,
han står själv på tåspetsarna men allt galnare och galnare
blir det.

Flickkraken skälver i hela kroppen, hon kan inte längre ta
ett steg och herr Wunderwalds käpp börjar vina kring bena.
Då tystnar musiken. Den Blinde vänder sig inåt rummet. Han
är kanske lika rädd för herr Wunderwald som flickan men
han förmår inte spela längre. Han tar stöd med ena handen
mot fönsterblecket. Och då har herr Wunderwald fått ett nytt
föremål för sin vrede. Med korslagda armar går han emot den