Sida 71

Gycklaren och Elsa stå vid relingen längre bort. Han
klättrar över och räcker Elsa handen för att hjälpa henne.
Hon tar hans framräckta hand men vänder sig samtidigt om.

Det stelnade uttrycket i hennes ansikte har försvunnit och
givit rum för ångest, ömhet, längtan. Hon sträcker ut
armarna. Sven kommer hastigt fram till henne. En lidelsefull
omfamning. Han bär henne över relingen.

Men Gycklaren i räddningsbåten gör en ilsken grimas.

En liten båt gungas på det starkt upprörda havet. I båten
sitta Sven och en matros vid årorna, de arbeta hårt. Elsa i
aktern. Hon ler mot Sven, som besvarar leendet. Men i fören
sitter Gycklaren hopkrupen mellan sina hundar. Han skelar
missnöjt och illparigt då han ser de unga. Spejar ut över
vågorna. Plötsligt ler han elakt och skadeglatt. Han pekar
ivrigt. Roddarna se ditåt han pekar, ta nya kraftiga tag.

På vågorna kastas en kropp upp och ned.