Sida 65

svepta i kappor och filtar. Det blåser friskt. Sven och Brita
gå ner för trappan, alla diskutera vädret.

På fördäck sitter Elsa vid relingen, ser ut över havet
Styrman passerar. Hon märker det inte. Då rör han vid hennes
skuldra, gör henne uppmärksam på att det är för kallt att
sitta där. Men Elsa skakar på huvudet. Styrman gör en halvt
förargad halvt medlidsam grimas och går vidare. Det mörknar.
Månskäran lyser matt mellan molnen. En skugglik gestalt
kommer glidande, strax bakom Elsa blir han belyst av månen.
Det är Gycklaren. Han böjer sig försiktigt fram och betraktar
Elsa, som icke märker honom. Hennes ansikte skiftar från
förtvivlan till ömhet och sorg. Han stryker sitt bockskägg,
sneglar ner på däcket som om han letade efter något, sneglar
så uppåt och ler illslugt. Han tar av sig kappan och lyfter
den över sitt huvud, vinden fyller den och den glider
långsamt, antagande formen av ett moln, uppåt mot himlen,
där molnen jaga varandra, då och då strykande förbi
månskäran.