Sida 62

har hela tiden hållit ögonen halvslutna, minen stel, död.
Nu slår hon upp ögonen, ser på honom.

Elsa och Sven. Hennes blick är stor, djup. Hans min
plågad, trotsig. Han tar sitt glas.

Stor-Lars höjer sitt för att utbringa skålen. Elsa, som
ställt ifrån sig brickan, ämnar gå mot dörren, då hon hejdas
av Gycklaren, som artigt bjuder henne sitt glas. Då hon vägrar
blir hans min hotande, han trycker glaset in i hennes hand
och för det till hennes mun. Han håller sin vänstra arm
kring hennes liv och tvingar henne att tömma glaset. Hon ser
förskräckt på honom, sluter ögonen, dricker, glider ur hans
armar och faller avsvimmad till golvet.

Uppståndelse. Sven skyndar nu fram för att hjälpa Elsa,
men hålles tillbaka av Gycklaren som faller på knä vid hennes
sida, lyss på hennes hjärta, känner på pulsen, gör en
befallande gest över axeln åt en av hundarna. Pudeln som nyss
fann nålen sätter sig med den i mun bredvid honom.