Sida 23

- Jag hatar Stor-Lars, jag hatar hans hustru, jag hatar
hans dotter. Han håller mig som en slav i elände och hans
dotter vill ta ifrån mig min ende vän!

Gycklaren tar ett skutt fram till henne, lägger fingrarna
på munnen och befaller henne ängsligt att vara tyst. Så lyssnar
han. Även Elsa lyssnar. Hundarna likaså, först vid fönstret,
så vid dörren. Det är tydligt att någon står utanför.

Mycket riktigt. Visserligen är det halvmörkt, men kvinnorna,
med Stor-Lars hustru i spetsen, syns mycket väl där de
smyga kring knuten och lyssna och speja genom dörr och
fönsterspringor. De viska och oja sig.

Inne i stugan ger Gycklaren Elsa ett tecken att vara tyst
och lugn. Han ställer sig framför dörren, sträcker ut
armarna och rister dem så att de långa raderna av guldmynt
slå emot varandra som kläppar. Han tar ett språng fram
till fönstret och upprepar samma manöver. Vänder sig mot
Elsa och brister i skratt.