Sida 16

Stor-Lars. Han gör häftiga åtbörder i det han visar på deras rika
fångst, på sig själv, han slår ihop handflatorna för att säga
att intet kommit på hans lott, vänder ut och in på sina
tomma fickor, brister till sist i gråt. Männen ömka sig,
Stor-Lars river sig bak örat och klappar honom lugnande på
axeln, antyder att han nog ska få sin del, tar slutligen fram
sin tjocka plånbok, tar några sedlar därur som han räcker
den unge mannen. Med sänkt huvud tar Sven emot sedlarna.

Elsa lämnar hastigt kikaren. Hennes ansikte är förvridet
av vrede över förödmjukelsen. Hon knyter händerna och
stampar i marken och ropar:

- Nej, inga allmosor! Hellre dö än tigga av Stor-Lars!

Himlen mörknar, det blåser upp till storm. Kvinnorna
draga sig inåt husväggarna. Barnen gömma sig i deras kjolar.
De båda pudlarna sätta sig bredvid varandra, lyfta nosarna
mot himlen, tjuta. Gycklaren rycker till sig den mörka
kappan och sveper den omkring sig. Han står ett ögonblick