Sida 14

Gycklaren sätter den till munnen med ett illparigt leende och
blåser till. Hopen viker undan och Gycklaren lägger sin hand
på Elsas huvud och tvingar henne att se i kikaren. Hon
kan inte annat än lyda. Då hukar han sig ner och granskar
henne från sidan med spänt intresse.

Vad ser hon? Jo, en helt liten och föga välutrustad båt.
Inget tecken till rik fångst eller välstånd. Vinden pressar
hårt. Vid rodret står en ung man, troftigt klädd. Det måste
vara Sven. Ansiktet har ett förbittrat, trotsigt uttryck. Liksom i
föregående bild tycks även han varsna någon, men hans uttryck
ljusnar inte. Han skakar sorgset på huvudet och låter det
sjunka.

Elsa står kvar vid kikaren. Nu rätar hon upp sig och ser
sig omkring. Hennes ansikte återspeglar samma uttryck som
hon sett hos vännen. Med en åtbörd av ovilja vill hon
lämna kikaren men hejdas av Gycklaren som frågar i det han
snor pipskägget med ett illparigt leende: