Sida 821

sätta in en träff skulle han återfå den förlorade nyckeln,

Robert småler nästan på sitt gamla spjuveraktiga sätt i det
han matt säger:

- Och första träffen blev min - men den andra Renards
- och den var avgörande!

Hortense gömmer sitt tårdränkta ansikte i täcket. Med
en sista ansträngning viskar Robert:

- Glöm inte min stolta släkts valspråk, Hortense. Bäst
som sker!

Hortense vågar inte lyfta huvudet från täcket, ty Roberts
hand vilar mot hennes hår. Så faller handen tungt och slappt
mot täcket. Hortense kysser den häftigt. Över Marcels nästan
orörliga lakejansikte rinna tårarna. Han gör stilla korstecknet
och sluter sin döde herres ögonlock.