Sida 812

vänder sig åter mot draperiet, lyssnande som den, vilken lyssnar
till sin egen dom. Han hör Hortense viska:

- Varför tvista? Käraste käre, min käre - säg mig bara -
hur skulle vi kunna skiljas? Och vad betyder för mig Robert?
En feg stackare, som aldrig älskat mig, en vekling, som inte
ens vågade försvara sin hustru.

Vreden fyller Roberts hjärta. Vrede över förräderiet, vrede
därför att han finner hennes beskyllningar överdrivna,
orättvisa, vrede därför att han dock känner att dessa
beskyllningar äga en ödesdiger grund, hans egen bräcklighet. Han
känner sig förkrossad, båda armarna hänga slappt ner i trött
hopplöshet.

Innanför draperiet står Jean rätt hopsjunken av ansvaret
för det beslut han har att fatta. Så säger han fast och lugnt:

- Hortense, det finns något, som ohjälpligt skiljer oss
åt Robert tror på min heder - och jag fattig stackare