Sida 811

Så smyger han på tå bort mot Hortenses våning. Redan vid
anblicken av draperiet i stället för dörren, grips han av en
viss undran. Han hejdas från att gå dit in av upprörda röster,
och han hör Hortense säga:

- Så gå då, min älskade! Gå, gå, gå! Men jag kommer
att följa dig vart du än går! -

Och Jeans röst, som svarar:

- Du glömmer att jag går till min husbonde, herr markis
de Luny, som ädelmodigt lovat att hjälpa sin fattige tjänare.

Roberts hand, som velat skilja draperihalvorna åt, sjunker
sakta, likaså handen med blommorna. Vad han hört är honom
i förstone fullständigt obegripligt. Han står där och småler
på det lite fåniga sätt, som man gör då man plötsligt slungas
in i en situation, vars betydelsefullhet man anar, men icke
förstår. Han vänder sig för att gå, men den bittra sanningens
Medusa-huvud hålles plötsligt upp för hans ögon och han