Sida 781

jag henne, tänker den stackars Coubert, och för att göra
pinan kort, stegar han beslutsamt fram till henne, slår armarna
kring hennes liv, pussar henne och säger:

- Här har du mig åter, min hjärtans lilla stumpa!

Tablå! Svärmor stelnar av vrede! Men societeten småler i
mjugg och viskar:

- Han är sig då alltid lik, den tokige Bob! Ständigt
gyckelmakare.

I detsamma står Hortense framför Jean. Det ser ut som
om hon velat göra honom en förebråelse för hans nya upptåg.
Emellertid är det något i hans utseende, framför allt hans
förlägenhet, hans blyghet, som förvånar och avväpnar henne. För
honom åter står det klart att han gjort ett fatalt misstag.
Här är den rätta. Förlägenheten ger vika för en skygg,
oemotståndlig beundran. Han kan inte komma sig för med
någonting. Då sticker Hortense sin arm under hans, och