Sida 776

en månad och se för resten ut, som om du tänkte bää
och ingenting annat än B ä ä ä!

Den stackars Jean anstränger sig att se blaserad ut, vilket
lyckas rätt väl tack vare den förbannade tingesten, som inte
vill hålla sig i ögonvrån. Och så stiga de båda in till
notarien:

- Det gläder mig, herr markis, att ni infann er så
punktligt, börjar notarien, bugande och trugande Jean att ta plats,
jag väntar nämligen vilket ögonblick som helst madame
Ponson själv -

Upp flyger Jean ur stolen, gripen av skräck vid tanken
på en dylik konfrontation. Och även den lugne Marcel
tappar huvudet, där han står i stram betjäntställning vid dörren.
Notarien får till sin förvåning se herre och tjänare löpa
samman till en hemlig och hastig rådplägning, som slutar med
att Jean under ideliga förvirrade ursäkter drar sig bugande
baklänges mot dörren.