Sida 774

bröstet, och begynner några gymnastiska övningar med
honom, som kommer den häpne att alldeles falla till föga.

Då uppenbarar sig den verklige markisen i dörren, mest
klädd å huvudets vägnar till lindring för kopparslagarna. Där
står han nu i jämförelse med sin alter ego ett betydligt härjat
standard, men likvisst högst belåten mellan smärtorna, dels
därför att betjänten fått upptuktelse, dels därför att likheten
bestått provet. Ty hans idé är denna: under det att han
själv i lugn och ro njuter lantlivet och dess helande verkan
på en person, som sett delirium hota, skall den falske
markisen, vägledd och sufflerad av betjänten, lyfta pengarna
hos svärmoderns notarie, för att därefter snarast återvända.
Risken för upptäckt är ringa, eftersom notarien blott flyktigt
känner markisen. Betjänten själv, som häpen stirrar än på
sin verklige, än på sin falske husbonde, lyser slutligen upp
i ett brett löje. Knepet skall lyckas, det går han i god för.
Det härjade standaret kan alltså stilla dala, allt under det
att en spänstig, ung markis de Luny återvänder till Paris med
sin betjänt vid ratten.