Sida 773

den briljanta idén innebär.

Äntligen i gryningen har det lyckats betjänten och hans
hantlangare att klara bilen. Vresig efter en ansträngande natt
stiger den gode Marcel in i huset och in i rummet, där

markisens ytterplagg ligga kastade. Han tar på låset till
sovrummet. Dörren är reglad. Han knackar, knackar allt
hårdare och otåligare. Äntligen träder markisen ut,
färdigklädd, monokeln i ögat, men tyvärr allt annat än nykter vill
det synas, ty stängande dörren bakom sig gör han en lätt
överhalning. Då brister betjäntens tålamod. Nu går han ur
tjänsten, säger han. Liv och lem vill han inte riskera för en
rucklare, som till på köpet inte har en centime på fickan. Och
vad ska gamla hennes nåds notarie tänka om han kommer i
ett sådant tillstånd för att lyfta hemgiften. Skandal! Han kan
ju inte ens skriva sitt namn...

- Tror du att jag darrar på manschetten, säger den
förmente markisen, rätar plötsligt upp sig, griper betjänten för