Sida 769

- Å fy tusan, huttrar han, nu ser jag mig själv. Det är
slutet på din lysande bana, stackars Bob, det är dille!

Och han vänder sig förfärad bort från bonden, som brister
i skratt. Markisen stampar ursinnig i golvet och utbrister:

- Skratta inte, fördömda hallucination! Också på rösten
känner jag igen mig själv!

Nu tänder bonden en lampa och går in i sovrummet, där en
stor lantlig tvåmanssäng står bäddad. Han säger:

- Jag är ingen hallucination, ers nåd. Jag är Jean Coubert,
arrendator på er utgård la Fauvette.

Markisen kommer vacklande efter in i sovrummet och
granskar sin gengångare. Så säger han plötsligt:

- Kunde jag inte tro det! Min salig far och din fru
mor måste på något sätt ha varit grannar. Och hade du min