Sida 760

lortiga handen och han snyter sig i näven och snyftar till
och tar nya tag så att jorden yr omkring honom. Då ringer
det Angelus. Han blottar och böjer sitt huvud, döljer
ansiktet i hatten.

Även bonden har stannat vid ringningen och står som
pojken med blottat huvud i det kvällsliga soldiset. Så rätar
han på sig och sätter åter hatten på huvudet, men denna
gång mera i nacken. Vi se hans ansikte. Sannerligen, det är
inte mindre aristokratiskt än växt och hållning. Vore inte det
svettfuktiga håret en smula tilltufsat, och funnes det inte en
smula skäggstubb på hakan, kunde man tro sig se markis
Bob, pariserdandyn. Men ansiktets uttryck är manligt och
lugnt och när han nu föser sina dragare in i ladugården, sker
det med bondens trygga vana. Han sköter kvällssysslorna,
fodrar, vattnar, smeker sina kära djur med en ömhet, som
stundom kan tyckas några grader varmare än den vanliga
bondekärleken till gårdens kritter. Ömmast är han mot en.
gammal uttjänad Grålle, som stelbent och ålderdomssedig
fritt får larva omkring på gården.