Sida 759

och den fattigaste, bor bonden Jean Coubert med sin ende
hjälpreda, drängpojken Pierre.

Det är aftonstämning. Solen belyser det lilla gårdshuset,
vars söndriga rappning, utslagna fönster lagade med klutar,
röjer fattigdom och brist. Bonden har löst sina dragare från
plogen och kör dem mot ladugården. Han är en reslig,
spenslig ung man, till växt och hållning nästan mer aristokrat
än bonde, kan tyckas, fast gången ju har en smula av den
trötte jordarbetarens tyngd. Av hans ansikte ser man inte
stort - den bredbrättiga solhatten är neddragen nästan till
näsan.

Pierre är sysselsatt med att gräva en stor grop ute på
ängen ett stycke på andra sidan landsvägen. Han gräver i
sitt anletes svett som en hel karl, men att döma av hans
uppsyn har även lantlivet sina sorger. Stora långa pojken står


rent ut sagt och tjuter! Och han torkar sina tårar med den