Sida 739

Markisen halvsitter på ett bord i sitt rum, iförd en magnifik
morgonrock. Skräddaren och hans konstnärligt betonade
biträde stå bredvid, och alla tre herrarna granska gravallvarliga
en bunt ritningar. Markisens ansikte har ett på en gång
drömmande och ansträngt tankfullt uttryck. Han suckar och
skakar på huvudet som den, vilken tumlar med ett
svårlöst problem.

Men i hallen rasar Hortense över sin försumlige make.
Förgäves söker major Renard att övertala den misslynta att
inte inhibera ridturen. Hon knycker på nacken och gör min
av att gå, då Marcel i detsamma anmäler att madame
Ponson nalkas.

Om en bomb exploderat, hade verkan knappast kunnat vara
större än detta meddelande. Herrarna skingras åt genom att
gömma sig bakom gardiner och under möbler. Hortense kastar
en snabb blick över rummets hopplösa tillstånd, och flyr ut i
nästa rum, där hon dyker in mellan draperierna vid fönstret,
och hundarna hoppa i den allmänna villervallan upp i