Sida 735

vänta!

Hortense har mycket svårt att dölja sin besvikelse, och
Robert har svårt att dölja en viss irritation och otålighet. Han
kan inte fort nog komma därifrån. Han kvävs, han vill ut!
Ut i Paris! Ut i häxkitteln! Ut att söka sensationer efter den
långa, fadda bröllopsresan, som har tagit förfärligt på hans
nerver. Men den lilla är ju förtjusande, anmärker major
Renard. Naturligtvis är hon förtjusande. Hon har bara ett
fel - hon kan inte älska någon annan än mig! Majoren ger
honom en liten prövande, ironisk blick. Är du så säker på
det? tänker han. Mon dieu, mina vänner, suckar markisen, ni

måste hjälpa mig att roa Hortense. Jag har varit tillbedd i
tre månader, och nu orkar jag sannerligen inte mer.

Vid sin spegel sitter lilla markisinnan i negligé. Hon suckar
och sluter ögonen. Och fram bakom henne kommer markisen,
synlig i spegeln. Det är utan tvivel han - hans ansikte, hans
dräkt, hans figur. Men uttrycket är ett annat, manligt, sunt,