Sida 727

Bakom stolen står moster Rosalie och tjuvtittar på detta
vuxna enfant terrible. Markisen känner ett visst obehag, hans
fina nerver ana oråd. Så springer han upp och står ansikte mot
ansikte med den grinande lilla gumman. Han stirrar på

henne, gör en grimas som barn för ricinolja, dyker tillbaka
ner i stolen och ropar:

- Hortense! Marcel! Hjälp! Vatten! Whisky! Morfin!
Ambulans!

Hortense skyndar till sin älskade och bortskämde makes
hjälp, smeker honom, drar honom i luggen, nyper honom
i örat Hon har mycket svårt att inte ständig fingra på sin
docka! Han försvarar sig med att säga:

- Hur kunde jag veta att det var en moster! Jag tog henne
för en feberhallucination!