Sida 558

kvarstå vid den soliga väggen farmor och farfar. Vad ske skall, sker.

Och Tonio klättrar. Hans försprång blir allt större och
dock finns ingen räddning. Han når bergskammens topp.
Framför honom ligger stupet, från båda sidor komma ryttarna,
under honom de klättrande karabinjärerna. En triumf har han:
han har undgått fängelse och tortyr, man skall icke avtvinga
honom en bekännelse, som skulle bragt olycka över släkten
Potenzano. Förgäves skall hertigens hejdukar söka bevis. Han
vänder sig om mot sina förföljare, leende, hånande. Och kastar
sig bakåt i stupet.

En stor rostig gallergrind mellan massiva murar, där
innanför hett vitt solsken över mörk grönska, djupa skuggor,
porlande brunnar. En ung man, en ung kvinna komma ned till
grinden. De taga avsked. Ack, icke för alltid, för en dag
blott, kanske för några timmar. Det finns inga sorger i
världen, ingen skam, intet hat. Världen är en park, där man under
myrtens skuggande, doftande valv sida vid sida fördriver
timmar och dagar och år.